Manifestation mot våld och rasism

Manifestation

Idag ordnade elever och personal på Lerums gymnasium en manifestation mot våld och rasism och jag fick säga några ord. Trots vädret med regn och blåst så var det många som hade slutit upp på Bagges Torg.

De senaste veckorna har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan.

Förtvivlan:

Lördagen den 7 november var jag på möte i Stenungsund. Klockan 09:52 fick jag ett SMS från Räddningstjänsten där det stod ”Brand i byggnad, Tvärsjönäsvägen Floda”. Jag misstänkte ganska snabbt att det rörde sig om Bockaberg och bara någon minut senare så började min telefon att ringa och det blev då klart att det just var på Bockaberg som det brann. Polisundersökningen är inte avslutad ännu men det är så tragiskt att asylboende efter asylboende brinner i vårt land och nu kan det också ha kommit till Lerums kommun.

Människor som flyr från krig, terror och katastrofer och som behöver tak över huvudet och så är det någon eller några som bränner ner dessa boenden. Förtvivlan blir nästan ännu värre när dessa bränder och attacker fortsätter i vårt land och det blir inte ens någon förstasidesnyhet längre.

Hopp:

På onsdagen veckan efter så besökte jag, och arbetade lite på, ett av kommunens akutboenden och fick tillbaka hoppet. Tack vare ett oerhört engagemang från frivilliga och från kommunens personal så kan vi hjälpa dessa människor på flykt. Jag fick se kärlek, glädje och tacksamhet och människor som på sin lediga tid hjälper andra människor i nöd. Skänker kläder, lagar mat och kramar om. Men också glädje och tacksamhet från människorna på flykt som för första gången på länge kan lägga sig i en varm och trygg säng utan att vara hungriga. När jag frågade de som jobbade där vad som var jobbigast så berättade de: De stannar bara några dagar och det är så jobbigt när de åker, på den korta tiden har vi hunnit bli vänner och det är alltid jobbigt att se vänner åka bort, framför allt när vi inte vet vart de tar vägen.

Förtvivlan:

Facebook, Forum, e-post

Dagarna går och det går knappt att öppna Facebook, läsa forum på internet eller öppna en tidning utan att jag möts av rädsla som snabbt går över i hat. Några av mina gamla vänner börjar skicka meddelanden till mig med innehåll ”det räcker nu”, ”skicka hem dem”. Jag får e-post från människor som är rädda att gå ut, de vågar inte släppa ut sina barn. Jag försöker svara lugnt att jag är övertygad om att det bästa sättet att skapa trygghet i vardagen är att möta dem som blivit ens nya grannar och pekar på de många goda initiativ som redan har tagits, både från idrottsföreningar och från privatpersoner, men är rädd att jag pratar för döva öron.

13 november, förra fredagen, så inträffar terrorattackerna i Paris. 130 människor döda och förtvivlan sköljer över mig igen. Dagen innan dödades runt 40 människor i Beirut och det blir knappast en nyhet i svenska medier eftersom det inte tillhör ovanligheterna med bombdåd och attacker i mellanöstern.

Men jag tänker avsluta med hopp:

I lördags var jag i Gråbo och tittade en kort stund på den fotbollsturnering för ensamkommande barn och ungdomar som några frivilliga hade organiserat. Pojkar som i den bitande höst/vinterkylan springer runt på fotbollsplanen i Lekstorp och för en stund kan glömma sin bakgrund och samlas runt en rund boll.

Men det som kanske ger mig allra största hopp är alla ni som samlats här idag. Att blicka ut över alla er som har samlats här för att manifestera mot våld och rasism, ger mig hopp om att vi kan och ska bekämpa detta.

Jag säger som Martin Luther King en gång sa:

Mörker kan inte driva bort mörker; endast ljus kan göra det. Hat kan inte driva bort hat; endast kärlek kan göra det.